 |
Animals – Pink Floyd
Emi. 1977. Sleeve Design Roger Waters. Organised by Strom Thorerson & Aubrey Powell. Vad kan man vänta sig för omslag från “the gloomiest man in rock’n roll”. Foto på ett kraftverk någonstans i England, men med den skillnaden att det svävar en uppblåsbar gris mellan skorstenarna längst till vänster. Fantastisk musik från flum-psykedelika bandet, men de som vet säger att Syd skall vara med.
|
|
|
2. Squawk – Budgie
MCA. 1972. Design Martyn Dean. Painting & Model Roger Dean. En av mina absoluta favoriter. Den är så snygg. De hade alltid undulat-teman på sina omslag. Detta är den mest spännande. Ett flygplan som övergår i en näbb. Vilket poetiskt uttryck. Annars är den bästa plattan ”In for the Kill”.
|
 |
3. Dark side of the moon – Pink Floyd
Harvest 1973. Design Hipgnosis. En klassiker. Ibland är mindre mer. Som här. Musiken är också fantatsisk. Ett konceptalbum.
|
 |
4. The Queen is dead – The Smiths
Rough Trade. 1986. Omslag Morrissey. Layout Caryn Gough. Foton Alain Delon (1965). The Smiths hade bara snygga omslag. Mycket 60-tal och typ mods-skinheads. Den här plattan kombinerar en snygg förpackning med fantastisk musik. Jag behöver inte säga mer
|
 |
5. Nevermind - Nirvana
Geffen. 1991. Design Robert Fischer. Ett genialt omslag med baby-simmaren på jakt efter en dollar. Seattle. Grunge. ”Smells like teen spirit” är fin. Detta omslag känner man igen på mycket långt håll jämfört med andra som mer smälter in i mängden. Stilbildande redan innan den kom. Att Kurt Cobain tog livet av sig gjorde inte omslaget sämre.
|
 |
6. Agents of fortune – Blue Öyster Cult
Epic 1976. Konstnär: Lynn Curlee. Tarotserien betyder något spännande. Har inte hunnit kolla upp det på någon obskyr hemsida dock. Han pekar också på BÖC-tecknet med högerhanden. PÅ baksidan finns en månskära, en planet och en pyramid. Don’t fear (the reaper) som är med på min TOP-100 lista är också med. Jag tror att denna låt har varit med i någon rättegång då några ungdomar tog livet av sig och föräldrarna stämde.
|
 |
7. Trout Mask Replica – Captain Beefheart & and his magic band
Warner Bros. 1977. Design Carl Schenkel. Foto Ed Caraeff/Carl Schenkel. Ett av mina sjukaste omslag. En öring som vinkar lite förstrött. Omslaget korresponderar dock fint mot musiken som är intressant, men outhärdlig. 28 låtar. Väldigt olika. Producerad av Frank Zappa. Jag köpte den bara eftersom den brukar vara med på TOP 100-listor. Oklart varför.
|
 |
8. Paranoid – Black Sabbath.
1971?. Design ?. Enligt obekräftade uppgifter är det Geezer Butler på bilden. Tänk vad man kan åstadkomma med enkla medel. Annars tänker jag mest på Sabotage där Bill Ward har röda strumpbyxor på sig. Orsak: Alla hade kommit till fotograferingen i sina vanliga kläder. Bill fick låna sin frus strumpbyxor för att det skulle bryta av lite. Och det gjorde det också, eller hur. Fast det hade nog funkat ändå då för bandet som utvecklade hårdrocken för alltid.
|
 |
9. In Rock – Deep Purple
Emi. 1970. Design Edward Coletta Productions. Titeln In rock är lysande. Och att avbilda ansiktena som presidenterna på Mount Rushmore visar på ett gott självförtroende i början av karriären. Den blåa färgen är mycket fin. Soundet är otroligt fräscht fortfarande. Spelar dock den nästan aldrig.
|
 |
10. Deceptive bends – 10 cc
Polygram. 1977. Design Hipgnosis. Titeln Deceptive Bends är dubbeltydigt och anspelar på farliga kurvor i trafiken och farliga böjelser i allmänhet. Omslaget är ursnyggt. Till och med vattendropparna på dykarna är rätt. Ett av 1970-talets mest underskattade band!.
|
 |
11. The man machine – Kraftwerk
The man machine – KraftwerkCapitol. 1978. Art work: Karl Klefisch inspirerad av El Lissitzky. Utstuderat snyggt och fantastisk musik.
|
 |
12. Phenomenon - Ufo
Phenomenon - UfoChrysalis. 1974. Design Hipgnosis. Konstnär Maurice Tate. Ett mycket stilrent Hipgnosis-omslag innan UFO gick över till andra mer sämre märken. Typiskt för de tidiga plattorna var att det förekom ufos på omslaget, sen gick det över till mer sex-relaterade saker i labb-miljö. Musiken gick det utför med också. Snygga detaljer: Hon håller en kamera och har en outsäglig ängslig blick.
|
 |
13. After the gold rush – Neil Young
Warner Bros. 1993. Art direction: Gary Burden. Omslaget är som musiken - enkelt, avskalat och helt lysande.
|
 |
14. Presence – Led Zeppelin
Presence – Led ZeppelinSwan song. 1976. Design Hipgnosis and Hardie. En av de mer märkliga omslagen. Kärnfamiljen sitter vid ett bord med ”The Object”. I albumet finns ett antal typ Time Life-inspirerade fotografier där ”The Object” är med. Extra: Robert Plant hade brutit benet. Det är en av Led Zeppelins allra bästa och finns med på min TOP-100.
|
 |
15. Sticky Fingers – Rolling Stones
Sticky Fingers – Rolling StonesCapitol. 1978. Koncept: Andy Warhol. Design Craigbraunic. Fungerar egentligen inte på CD, utan det är på LP:n det finns ett riktigt blixtlås där man kan dra ned gylfen. Förstörde dock själva LP-skivan när den stod tätt ihop med andra skivor enligt uppgift. Snyggt och säker dyrt var det. De tidiga plattorna var roliga. Annars är RS omslag numera tråkiga.
|
 |
16. Marquee moon – Television
Marquee moon – TelevisionElectra. 1977. Art direction Tony Lane. Tidig Heroin chic typ. Fantastisk musik. Fortfarande
|
 |
17. London calling – The Clash
London calling – The ClashCBS. 1979. Foto Pennie Smith. Design Ray Lowry. Det gick rykten om att fotot var fejkat, men nej det är ett foto från en live-spelning. Attitude. Bra skiva. Men inte lika bra som en del tror.
|
 |
18. The boatman’s call – Nick Cave & the bad seeds
The boatman’s call – Nick Cave & the bad seedsRough Trade. 1986. Foto Anton Corbijn. Gör man en av världens allra vackraste och deppigaste skivor är det klart att man just skall låta Anton Corbijn ta en bild där man ser ledsen ut. Typ förkrossad. Liksom.
|
 |
19. Live Dates – Wishbone Ash
Live Dates – Wishbone AshMCA. 1973. Design Hipgnosis. Ett engelsk symfonirockband som ser ut som pub-rockare men gör pretto-titlar som Throw down the sword, The king will come, The Pilgrim typ. Jag gillade det när jag var fjorton. Omslaget är supersnyggt och ser ut som de Camel-paket Johan brukade nyttja. Och vet ni. Höhö Live Dates. Det är bilder på dadlar också. Djupt.
|
 |
20. Rumours – Fleetwood Mac
Rumours – Fleetwood MacWarner Bros. 1977. Design Okänd. Mick Fleetwood och Stevie Nicks i någon slags pretto-pose. Tvillingomslag till Fleetwood Mac som kom två år tidigare. Stevie Nicks skulle tyvärr helt balla ur och spöka ut sig i storblommiga kjolar och konstiga hattar. Musikaliskt fanns dock mycket kvar. Tusk är nog en av världens mest underskattade dubbel-album. Många efterföljare. Snygga detaljer: den beiga färgen.
|
 |
21. Low – David Bowie
Low – David BowieEmi. 1977. Omslaget är från filmen The man who fell to earth. Mannen som byter (bytte) skepnad hela tiden. Morotsfärgat hår. Munk-liknande duffel. Spännande platta också.
|
 |
22. Never mind the bollocks here´s the Sex Pistols – Sex Pistols
Never mind the bollocks here´s the Sex Pistols – Sex PistolsEmi. 1977. Design ?. Utpressarklippta meningar och attityd. Det räcker. Långt.
|
 |
23. For the beauty of Wynona – Daniel Lanois
For the beauty of Wynona – Daniel LanoisWarner Bros. 1993. Foto Jan Saudek “The Knife”. Tyvärr hittade jag bara “American edition” på nätet. Amerikanarna tål ju inget. Tja antingen är det konst eller så är jag gubbsjuk. Det är ett väldigt suggestivt omslag under alla omständigheter. Första låten The Messenger är också bra. Det är kanske tillräckligt. Han är bättre som producent/arrangör
|
 |
24. Space Ritual – Hawkwind
Space Ritual – HawkwindEmi. 1973. Design ? Den är så snygg. Det här är nog den flummigaste skiva jag har. Någonstans läste jag att Lemmy som spelade bas inte minns någonting från dessa år. Han knarkade för mycket ”even by their standards”. Trots att året är 1973 är det otroligt vilka ljud som gick att få fram. Det låter verkligen ”space” om detta. Prettofaktor: i stället för ”musicians” står det ”musicnauts”. Hur som helst en milstolpe. Omslaget ser ut som affischkonst Alfons Mucha typ med fruktbarhets- och dödssymboler”. Men så bryter en text på baksidan av. Alive in London and Liverpool. Det är inte rymden!
|
 |
25. Blue – Joni Mitchell
Blue – Joni MitchellReprise. 1971. Art direction Gary Burden Foto Tom Considine. När det gäller ansikte – intimitet är detta ett ofta härmat men aldrig överträffat omslag. Skivan är fantastisk också.
|
