Nedslag i videohörnan: Progressiv rock
"klassiskt skolad" musik
Dags att ägna en stund åt en av historiens mest utskällda genre, nämligen den progressiva rocken, eller Symfonirocken som den ibland kallas. I musikjournalistkretsar har den alltid baktalats mycket på grund av den pompösa och pretentiösa framtoningen. Så journalistkåren drog en suck av lättnad när punken kom och i ett trollslag svepte bort alla långa gitarr och klaviatursolon.
Den progressiva musiken kännetecknades av ett antal grundkriterier, dels väldigt långa låtar, helst över två vinyl-sidor. Sen innehöll låtarna en hög av solon, trummor, bas gitarr men framför allt klaviatursolon. Begreppet ”klassiskt skolad” var för dessa bands medlemmar ett positivt epitet och inte ett skällsord. Slutligen skadade det inte att göra nytolkningar av klassiska stycken Det räcker att nämna Emerson Lake & Palmer och Ekseption som två goda exempel. Man kan även nämna att många av banden hade en tendens att leverera extremt omfattande live-skivor med ELP´s Welcome back.. som flaggskeppet med 4 vinylskivor där bland annat Karn Evil fyllde 2 sidor.
Personligt urval
Men nu är det dags att lyfta fram denna förbigångna grupp av progressiva band. Jag har plockat ut fem band inom genren som kanske mer visar på bredden än att de är typiska progg-band. Dock finns det ett band i genren som jag valt att inte ta med, mest för att de förtjänar ett eget kapitel. Jag talar förstås om Pink Floyd som med sin tolkning av den progressiva rocken skapade ett helt nytt fundament för den framtida musiken och banar vägen för band som Kraftwerk, Bowies Berlinäverntyr och blir punkarnas största hatobjekt.
Det är viktigt att inte blanda ihop Progressiv/symfoni rock med den svenska motsvarigheten Proggen som i vissa delar hade inslag av den internationella strömningen, men var betydligt mer politiskt. När den Internationella proggen sjöng om galaxer i kollision så sjöng den svenska varianten om tvättarbetaren i Arlöv…
Den Progressiva rockens död
När dog då den progressiva rocken? Ja, det som utan tvekan levererade det första knivhugget var när Peter Gabriel lämnade Genesis. Även om några av de första skivorna post Peter var helt ok så var den riktigt svulstiga performace-musiken borta, Phil Collins kunde aldrig axla Peters mantel. Den riktiga dödsstöten kom dock 1980 med Yes-albumet Drama. Jon Andersson och Rick Wakeman hade lämnat bandet och ersatts av Trevor Horn och Geoff Downes, mer kända som The Buggles… Känns ungefär som att ersätta Jimmy Page och Robert Plant i Led Zeppelin med Enrique Ingelsias och Robert Wells. Men redan innan var genren kraftigt skadeskjuten i och med punkrevolten och att en hög ”mainstrem” proggare som exempelvis Toto, Kansas och Supertramp tog musiken i en helt annan betydligt tristare riktning.
{tab Yes}
Yes är utan tvekan proggens fanbärare, Bandet hade många uppsättningar, men den kanske mest kända var den i början av 70-talet med Rick Wakeman, Alan White, Stevie Howe, Chris Squire som alla var med på den fantasiska liveskivan Yessongs som för övrigt var en av de första vinylskivor jag köpte typ 1974. Tidigare satt Bill Bruford vid trummorna, men han skulle dyka upp i ett helt annat band i den progressiva genren, nämligen King Crimson. Viktiga skivor med Yes är “Close to the edge”, “Fragile”, “Tails from Topographic Oceans” och “Relayer”. Under 80 och 90 talet levde bandet en relativt undanskymd tillvaro med väldigt många olika bandsuppsättningar, hela släktträdet finns väl beskrivet på wikipedia. Exemplet nedan är Rounabout från den fantastiska skivan Fragile. även intressant att studera Rick Wakemans klassiska klaviaturposé men en handen på en orgel och med den andra i en 180 graders vinkel köra soloslingor på en Synt. Ett av Symfonirockens signum. Det kan även vara värt att nämna att skivan "Tales from Topographic Oceans" ligger högst upp på min lista - "skivor som jag äldrig ägt men borde ha". Egentligen helt offatbart att den aldrig varit en del av min skivsamling...
{youtube}Xql99I1VSdI{/youtube}
{tab Focus}
Focus var lite mer av ett jazzband som hamnade i proggenren. Här var det mycket Jan Akkerman och Thijs van Leer som stod i förgrunden, Jan med sitt fantastiska gitarrspel och Thijs med sången och speciellt joddlandet som mig veterligen aldrig användas före eller efter i rockmusiken. ”Moving Waves”, ”Focus 3” och framför allt ”Live at the Rainbow” är väl de tre skivor som är värt att lyssna på, resten är nog lite för jazziga för min smak. Rent allmänt bör man ta Focus i små portioner, Att sträcklyssna en dubbelvinyl kan vara väl så jobbigt. Värt att veta att Focus huvudsakligen gjorde instrumental-låtar. Nedan kan du se och lyssna på Hocus Pocus från skivan Moving Waves, den finns även med på Live at the Rainbow. Notera speciellt Thijs v L fullständigt maniska blick, här har vi en kille som verkligen går in för det han håller på med
{youtube}RFDW9b_ejfI{/youtube}
{tab Emerson, Lake & Palmer}
Emerson, Lake & Palmer var nog tillsammans med Yes de två verkliga arketyperna av Symfonirocken, båda med starka musiker på alla instrument och med många solon och välarrangerade liveskivor. Bandet var egentligen relativt kortlivad med perioden 1970-73 som den mest produktiva. Enklaste sättet att få en heltäckande bild av bandet är att köpa liveskivan ”Welcome back my friends to the show that never ends” som sammanfattar perioden fram till 1973 och visar vilket bra liveband ELP faktiskt var. Nedan kan ni se och lyssna på Karn Evil 9 som för övrigt har klippt bort en del av trumsolot. Jag fattar inte hur Carl Palmer orkar… Även här kan du se Keith Emerson utföra den klassiska klaviaturposén.
{youtube}WUclxp7FxHI&feature=related{/youtube}
{tab Mahavishnu Orchestra}
Är kanske inte Prog utan istället Jazz Fusion men kvalar in på teknik och snabbhet. Mahavishnu Orchestra var egentligen bara en person. John Mcloughlin, den kanske störste Rock/Jazz gitarristen genom tiderna. På de första albumen hade han även hjälp av Bill Cobham, En av de största trummisarna genom tiderna. Som ni förstår snackar vi om instrumentala solon i världsklass. Sen att musiken är mer eller mindre olyssningsbar i större portioner är en annan sak. Ska man ha en skiva kan ”birds of fire” räcka. John M har även gett ut en del akustiska gitarrskivor som är värda att lyssna på, exempelvis tillsammans med Paco De Lucia och Al DI Meola. Nedan kan du lyssna på One Word från LP´n ”Birds of Fire”
{youtube}MtSIEkPqVgk{/youtube}
{tab Genesis}
Genesis kräver väl egentligen inte en närmare presentation. Bandet var utan tvekan det mest framgångsrika av Symfonibandet av alla (med undantag av Pink Floyd, se not ovan). Här var kombinationen bra musiker, relativt lättåtkomliga låtar och fantastiska scenframträdanden det som gjorde bandet stora. Om man bör närma sig de övriga Symfonibanden med försiktighet kan man med Genesis sträcklyssna på det mesta från slutet av 60-talet till ca 1973. Här finns många höjdpunkter, ”Selling England By The Pound”, ”The Lamb Lies Down on Broadway” och “Trespass” är tre exempel på klassiska skivor. Peter Gabriels Scenframträdanden blev mer och mer excentriska och Lamb Lies… blev Peters sista. Sången ersattes av trummisen Phil Collins och branden gick in i en mer kommersiell fåra, speciellt Phils Soloskivor har väldigt lite/inget med symfonirocken att göra, men han kanske fattade att det var över… Inte omöjligt att Genesis har sålt fler skivor efter det att Peter Gabriel lämnade, men ingen som kan konkurrera med originaluppsättningen.
{youtube}RdD6L4cKKU8&feature=related{/youtube}
{/tabs}