Symfonirock

Symfonirock
 
rickDet säkraste sättet att såga en konstnärlig gärning är att kalla det pretentiöst. Det har nästan var epitetet för symfonirocken och man kan utan omsvep konstatera att genren har utsatts för en systematisk förföljelse sedan mitten av 70-talet. Emellertid har belackarna sent om sider insett att de själva har serverat symfonirocken ett trumfkort, nämligen egenskapen av att vara underdog. När dessutom coola snubbar i Düsseldorfs förorter rappar om problem till samplade Barclay James Harvest låtar … Ja, hur rätt kan det bara inte bli med symfonirock? Renässans på gång? Nej, oroa er inte. 

Symfonirocken är egentligen en underavdelning till det som internationellt kallas progressive rock. Det sistnämnda begreppet formades då ett antal brittiska band i slutet av 60-talet och början av 70-talet började blanda friskt mellan olika konstformer och blev tillräckligt uppmärksammade för att betecknas ligga i den musikaliska utvecklingens frontlinje. Rock och pop uppblandat med modern klassisk musik, experimentell jazz och folkmusik bröt ned existerande barriärer.

Mest framgångsrika skulle dock de band som sneglade åt den romantiska klassiska musiken bli – Genesis, Yes och Emerson Lake & Palmer. Av den anledningen har symfonirocken ofta blivit synonymt med progressive rock. Det har också uppstått en viss laddning i begreppet ”symfonirock” eftersom det ger antydningar om svulstighet som i sin tur gör genren tacksam att angripa. Därför kommer denna artikel också fokusera just på de mest omtalade och ”typiska” symfonirockbanden. De i många avseenden intressantare, men ack så katastrofalt intäktsbefriade Canterburybanden, berörs därför ej. Inte heller Pink Floyd kommer att beröras. Det finns några skäl att inkludera dem, men desto fler att utelämna dem. Och blanda nu för guds skull inte ihop progressive rock med den svenska proggrocken …

 

VAD VAR BRA?

Det är naturligtvis subjektivt, men det jag appellerades av var variationen av och i låtarna. Inledningsvis kunde jag konstatera att det fanns gått om låtar med utsökta melodier och man kunde lyssna på dem om och om igen utan att tröttna. De följde sällan det givna mönstret med vers och refräng vilket gjorde musiken oförutsägbar. Senare kunde jag även fascineras av intrikata taktbyten, flagranta flirtar med hädangångna kompositörer, skoningslösa växlingar mellan brutala attacker och sockersöta melodier samt avantgardistiska utflykter med blås och stråke.

crimosGenesis lyckades enligt min mening aldrig spela rock. Musiken vann mestadels på väl arrangerade och vackra kompositioner och det gjorde de som bäst under perioden 1972-76. King Crimson kunde visserligen spela smäktande vackert, men föredrog oftast mindre harmoniska framföranden. Förutom det enorma genomslag bandet fick 1969 med debutplattan (se omslag) varade de bästa åren 1973-74.

Van Der Graaf Generator hade för vana att allt som oftast avbryta de harmoniska partierna med egendomliga hysteriska utfall. Frånvaron av såväl basist som gitarrist gjorde dem till ett av de mest originella banden någonsin. De bästa åren varade 1970-72 samt i comebacken 1975-76.

Gentle Giant kunde som inget annat band växla mellan medeltidsmusik, aggressiva bluestolvor, lättsmält jazz med vibrafon, engelska pastoraler och oöverträffad kontrapunkt. Men skivbolaget tyckte efter ett antal år att de skulle bli mer kommersiella varför storhetstiden inskränkte sig till 1970-75. Yes och Emerson Lake & Palmer hade sina bästa år mellan 1970-74.



vdg

Köp:

Selling England By The Pound (Genesis)

Acquiring The Taste (Gentle Giant)

Still Life (Van Der Graaf Generator)

Close To The Edge (Yes)

In The Court Of The Crimson King (King Crimson)



Vad var mindre bra?

Medan de brittiska banden överlag höll mycket hög klass under första hälften av 70-talet, nedlusade nästan alla kontinentala och amerikanska band genren med innehållslösa imitationer av de brittiska förlagorna i low-class förpackning. Här kommer rock-journalisternas evigt nedlåtande ”luftslott” nästan till användning. Men även de brittiska band som en gång hållit fanan högt var som bekant chanslösa när punken kom. De band som inte hade vett att lägga av 1977, förnedrade sig själva genom att korta ned låtarna och göra dem mer tillgängliga. En värdelös kompromiss som illustreras väl av följande lista.

Köp absolut inte:

Tormato (Yes)
Love Beach (Emerson Lake & Palmer)Ocean (Eloy)Alpha (Asia)I Can See Your House From Here (Camel)  
Inte heller något av 80-talets “andra vågen” band som till exempel Marillion, Pallas, Twelfth Night eller Pendragon, möjligen med IQ.

 

LÅNGA LÅTAR

”En låt måste vara åtminstone sex minuter så den hinner andas” sa Tony Banks i Genesis en gång. Jojo! Intron, allegron, largon och solo tar ju sin tid att avhandla och de tidsmässigt omfattande styckena har som bekant blivit kännetecknet för symfonirocken. Vissa skojfriska musikskribenter har till och med roat sig med att recensera nya Yes plattor genom att endast räkna upp speltiden på låtarna.

Jag har nu gjort lite efterforskningar bland de mest anrika banden och kommit fram till följande prestigeladdade topplista på de längsta låtarna.

Tales From Topographic Oceans (Yes) 81:14
A Passion Play (Jethro Tull) 44:46
The Snow Goose (Camel) 40:21
Karn Evil 9 (Emerson Lake & Palmer) 29.22
Lizard (King Crimson) 23:04
 

Tätplaceringen går alltså till Yes. Egentligen är det inte riktigt korrekt eftersom ”Tales” är en dubbel LP som består av fyra 20-minuters låtar. Men eftersom de själva har bemödat sig att indela spåren enligt principen ”1st-4th movement”, har jag dristat mig till att slå ihop alla låtarna till en. Men visst är det imponerande? Besvikelsen på listan är väl annars Emerson Lake & Palmer som inte ens orkat sig över 30 minuter! Notera även att Genesis klassiker ”Supper’s Ready” på 22:53 missar en plats på listan med några sekunders marginal.


Lyrik

Texterna var väl kanske inte dessa bands starka sida. Gentle Giant, Jethro Tull och Genesis sjöng gärna om kungar och trollväsen, Yes sjöng sin lovsång till oceanerna och King Crimson slog knut på sig själva i försök att knåpa ihop kluriga texter som ingen fattade ett dyft av. Smaka på det här!


emerson2Plato’s spawn cold ivyed eyes
Snare truth in bone and globe
Harlequins coin pointless games
Sneer jokes in parrot’s robe
Two women weep, Dame Scarlet
ScreenSheds sudden theatre rain
Whilst dark in dream the Midnight Queen
Knows every human pain
 


Snare truth in bone and globe
Harlequins coin pointless games
Sneer jokes in parrot’s robe
Two women weep, Dame Scarlet
ScreenSheds sudden theatre rain
Whilst dark in dream the Midnight Queen
Knows every human pain

Fattar ni något? Nej, den i mina ögon enda textförfattaren som gjorde ett förtjänstfullt jobb var Peter Hammill i Van Der Graaf Generator. Även om hans reflektioner ofta framstår som lite väl dystra, för att inte säga hemska, fanns det betydligt mer intressanta tankar och genuin känsla i hans texter än hos de andra. Inlevelsen i sången går heller inte att ta miste på. En flickvän till en av de tidiga bandmedlemmarna kastade upp när hon hörde bandet. ”Det är bra, det är vad jag kallar en reaktion” hade nog Neil Young sagt.

Nåja. Låttitlarna har också riskerat att framstå som en smula högtravande genom åren. Kolla in dessa exempel.

”The Revealing Science Of God” (Yes)
“The Endless Enigma” (Emerson Lake & Palmer)
”Journey To The Centre Of Earth” (Rick Wakeman)
”The Return Of The Giant Hogweed” (Genesis)”Siberian Khathru” (Yes) 

Hängivenhet och förljugenhet

Att bege sig ut på turné med en symfoniorkester kan utan tvivel anses som pretentiöst och har också visat sig vara konstnärliga bottennapp. Flera band, inom eller närstående till genren, har provat på denna tveksamma förstärkning. Deep Purple, Pink Floyd, Barclay James Harvest, Procol Harum, Caravan, Camel, ELP och för några år sedan även Yes.

Det som kan framhållas som positivt är bandens hängivenhet och kompromisslöshet i försök att förädla sin musik, även om dessa projekt oftast fått allvarliga ekonomiska konsekvenser. När Emerson Lake & Palmer begav sig ut på sin USA turné 1977 sprack alla kalkyler på ett tidigt stadium och det hela utvecklade sig till en ekonomisk katastrof, med påföljden att de en gång så rika medlemmarna intecknade hus och hem för att finansiera projektet.

Sponsorpengar från multinationella företag var inte aktuella på den tiden och vilket företag skulle förresten sponsra dessa band? Nike och Pepsi ser nog hellre att Coldplay drar omkring med företagsloggorna än gubbarna i Yes. Nej, man kan tycka vad man vill om symfonirocken och personerna som spelade i banden, men inte fasen spelade de för att tjäna pengar eller bli allmänhetens gunstlingar.

Det finns dock ett beklämmande undantag i den erbarmlige Phil Collins. Efter succén med hans första solo LP inträdde högmodet och hans inflytande i Genesis, vilket fördärvade bandet fullständigt och kulminerade med tidernas mest perfekta yuppieplatta: Invisible Touch från 1986. Jag läste och bevittnade flera intervjuer med Collins efter hans sologenombrott på 80-talet och inte en enda gång försummade han tillfället att påpeka att han mycket hellre skulle vilja vara strandad på en öde ö med en packe Aretha Franklin och Otis Redding plattor, än plattor med Yes eller Pink Floyd. Alltså, dels försöker han inbilla omvärlden att man bör förknippa Genesis med soulmusik, dels tar han tydligt avstånd från gruppens tidigare musik och förolämpar gamla Genesis fans, som med största sannolikhet har mer Floyd och Yes plattor hemma än soulskivor. (Inget ont om soulartisterna i sig).

Drömbandet

En ”drömfemma” inom symfonirocken skulle naturligtvis aldrig fungera. But here I go.


shulmanBass – Ray Shulman (Gentle Giant)

Den extremt begåvade Shulman spelade en uppsjö av instrument, men mestadels intelligenta basgångar utan att nedlåta sig till bassolon som främsta konkurrenterna Chris Squire i Yes och John Wetton i King Crimson.

 

Drums – Alan White (Yes)

Magnifika trummisar i alla band. Whites nominering baseras på att han lyckades kombinera kraftfullt, intrikat och smakfullt spel. Bill Bruford (King Crimson/tidiga Yes) faller på det första kriteriet och Carl Palmer på det sista


Guitar – Robert Fripp (King Crimson)

Minst konkurrens i denna gren faktiskt. Fripp är ett ganska givet val. Steve Hackett (Genesis) och Steve Howe (Yes) är inte lika profilstarka. Vissa band saknade faktiskt ordinarie gitarrist.

 

Keyboards – Hugh Banton (Van Der Graaf Generator)

Den troligtvis mest prestigeladdade grenen och det finns säkert många som protesterar vilt mot detta val. Samtliga band hade makalösa klaviaturspelare och Banton är rimligtvis den minst namnkunnige av dem alla. Valet av Banton baseras på genomgående smakfulla ackompanjang, monstruös orgel samt att han hade förstånd att lägga av 1977 och övergå till att konstruera kyrkoorglar (!). Kerry Minnear i Gentle Giant var en naturbegåvning utöver det vanliga och en sanslös instrumentalist. Tyvärr medverkade han fortfarande under gruppens sista tre år i slutet av 70-talet. Det skulle han inte gjort. Tony Banks i Genesis var under en evighet min favoritmusiker, men alltför många lismande syntpålägg under 80- och 90-talet fick mig redan då att rodna. Rick Wakeman i Yes och Keith Emerson brukar alltid vara med på listor över bästa tangentfipplare. Men den förres glassiga spel innehåller ofta lite för många kalorier för min smak och den senare var mest skicklig, sällan bra.


Lead vocal – Peter Gabriel (Genesis)

Gabriel vinner knappt före Hammill i Van Der Graaf. Den sistnämndes inställning är oöverträffad, men ibland lät han avsiktligt ruskig. Gabriels röst är helt enkelt bättre.

 

Hur tar man sig ur symfonirockens grepp?

kerryEfter sex sju år av knep och knåp fick jag nog. Musiken var fortfarande intressant, men jag började bli alldeles prillig av klurigheterna eftersom ingenting svängde. Vadå partymusik? Det blev befriande att koppla av till en låt som inte krävde så förbannat mycket uppmärksamhet och som hade en rak takt. Jag hade i sanningens namn heller inte haft mycket sympatier från min omgivning. Det var nog bara Uffe på Filbyter skivor i Linköping som jag kunde tjata med och han tipsade mig ständigt om nya (läs: gamla) obskyra alster, även om det under denna tid (80-talet) var svårt att få tag i rariteter. Ironiskt nog var det han som fick mig att lyssna på kakofonin. Efter lite övertalning fick han mig att köpa ”Western Culture” med Henry Cow. Det var i och för sig inte symfonirock utan snarare en mycket avancerad form av konstrock, men jag tyckte då att det var så utflippat att jag inte ville att mina föräldrar skulle höra eländet och få för sig att skicka mig till närmaste psyke. Men jag behöll plattan i min ägo och betraktade den länge som min antabus.

 Jonas E
2001

 

PostScript:

Man kan kanske utläsa en viss ironi i artikeln. Åtta år senare känns det inte lika nödvändigt att distansera sig från denna musikgenre som under 00-talet för övrigt har fått viss upprättelse. Den nya generationen musiker förefaller inte vara rädda för att ha pretentioner och har heller inga problem med att nämna 70-talets konstrockband som inspirationskällor. Jag kan förresten tillägga att jag numera äger flera plattor med Henry Cow. I mindre doser är det fullt möjligt att smälta.

Jonas E

2009

Bra Joy Division Covers


Jag trodde det skulle vara en räkmacka att göra en top 5 lista på de bästa tolkningarna av Love will Tear up apart med Joy Divison, men efter några timmars grävande i youtube arkiven lyckades jag plocka fram ett trettiotal olika versioner av låten och detta trots att minst 10 varianter avfärdades på grund av alltför dålig kvalité (exempelvis en intressant tolkning med Arcade Fire och U2). Det finns versioner från Death Metal/Goth till klassisk improvisation. Men lite grovt kan man dela in versionerna i tre grupper: Bokstavstolkarna med New order i spetsen och en del ”tributeband”, experimentella versioner och den största avdelningen med akustiska/Low Fi versioner.  

Ganska snabbt tog jag bort alla Bokstavstolkarna, lyssna på originalet istället! I den rensningen försvann även alla de New Ordertolkningarna som finns, inte för att de är speciellt dåliga utan för att de helt enkelt är sämre än originalet. Kvar efter ytterligare rensning var en handfull akustiska och några få experimentella. såhär i efterhand borde kanske Honeyroot vara med på top 5 mest beroende av det fantastiska bildspelet, även The King´s variant intressant mest för att man kan använda den som kareoke stöd  Jag tänker dela in lista i två –dels en klassisk top 5-lista, men även ytterligare 5 versioner som kräver lite analys. Längst ner på sidan finns även bruttolistan. Glöm inte bort att stänga av den låt du lyssnar på när du byter flik, annars läggs låtarna på varandra, men det lär du märka...

{tab 5. The Swans}

"En behaglig variant av låten med The Swans, finns även en variant med den manliga sångaren som är betydligt mer ansträngd
{youtube}F062h9ePl4Q&NR=1{/youtube} 
{tab 4. Novoelle Vouge}
Väldigt mainstream och väldigt likt Jose Gonzales, men med lite mer känsla. Det här är Nouvelle Vouge som uppenbarligen bygger sin affärsidé på att göra low-fi covers, men gör det riktigt bra. Finns flera varianter av Love Will tear us apart på Youtube av bandet, det är bara att surfa om ni vill ser mer.{youtube}l4efME9Vnlc{/youtube}
{tab 3. Kaycee}
Mer elektroniskt än de andra versionerna. Det här är Kaycee, fullsändigt okänt band, men har uppenbarligen penetrerat Joy-katalogen noga. Låter lite Björk om sångaren, säkert ett Isländskt band. Jag har sedan den första uppladdningen varit tvungen att byta video och denna är lite mer remixad än den första men funakar ändå.
{youtube}o_vS59fBxQ8{/youtube}
{tab 2. Timothy G}
En extremt klar, avskalad och tydlig tolkning av en klassisk Youtube/Myspace - stjärna.  Har med sig stort hjärta i tolkningen. Crecendot i sista versen kan man kanske vara utan, men som helhet en mycket stark version. Sångaren heter Timothy Gregory och har flera andra covers.

{youtube}k1K_3c2CfY0{/youtube}
{tab 1. Susanne & the ..}
Vet inte om man kan kalla den för heroin-chic, men det är så den känns, lite mer ambient än de andra på listan med lite av en skandinavisk accent vilket bara förstärker känslan av låten. Jag har ingen aning om vilka Susanne and the medical orchestra är, men det är riktigt bra. Med lite tyngre bas hade det kännts mycket Arab Strap. Ingen solklar etta, men bäst just nu.
Såhär dagen efter publiceringen kan jag förvånat konstatera att Susanne and the medical orchestra tillägnas en artikel i dagens (26/10) Dagens Nyheter där man konstaterar att bandet har svårt att få till bra egna låtar, men gör populära covers, så ytterligare ett coveralbum är planerat.

{youtube}sHhVydgvuAc{/youtube}
{/tabs}

Och nedan kommer sex andra exempel på intressanta versioner av Love Will Tear Us Apart - därmed inte sagt att de är bra...

{tab Worm is Green}
Ytterligare ett exempel på att vi nordbor har tagit till oss Joy Divisions musik. Worm is Green är ett Isländskt band som gör en ganska spännande tolkning av låten. Väldigt tungt elektroniskt och med det mysiga Björk-uttalet blir denna version riktigt bra. Worm is Green har även gjort en tolkning av Joy Divisions Heart and Soul som även den kan avnjutas på Youtube

{youtube}ZGMS_nHyr0A{/youtube}
{tab José Gonzalez}
Ska man göra en cover måste man hitta den rätta balansen mellan originalet och artistens egna stil. I Josés fall har inga kompromisser gjort kring den egna musikstilen och tolkningen låter därför som vilken José låt som helst. Det är lite trist att han inte vågar ta ut svängarna utan kör i redan utstakade spår. Första gången jag hörde denna version tyckte jag den var riktigt bra, andra gången insåg jag att den faktiskt är väldigt färglös, och den framförs väldigt okänsligt. José borde försöka att göra något annorlunda av Joy´s klassiker, men den blir istället ännu en i raden av habila men ack så trista José låtar.
{youtube}bfwm2qKPDZg{/youtube}
{tab Stone Roses}
Om Ian inte hade tagit livet av sig och Joy Division fortsatt på 80 och 90-talet hade nog deras framförande av LWTA låtit ungefär såhär I slutet av 80–talet. Sönderarrangerad med alltför mycket ljud. Jag läste någonstans en recension av Guns n Roses ”något” försenade Chinese  Democracy där recensenten tyckte den första singeln var helt sönderarrangerad med ljudpålägg efter ljudpålägg. Ungefär så låter även Stone Roses version.
{youtube}rQYg4Jq_DX8{/youtube}
{tab Moonspell}
Jag kan inte undgå att även ta med denna riktigt tunga Death – Metal varianten av låten. Moonspell gör en helt rätt tolkning, som ändå känns ganska snäll. Bandet har för övrigt en jätteläbbig hemsida...
{youtube}-8bD0aBoP0A{/youtube}
{tab The Cure}
En av få riktigt stora artister/band som har denna cover på Youtube. Borde kanske varit med på top fem, men är lite för lik originalet för att riktigt platsa och faller därför i New Order- fällan. Sen känns The Cure-soundet lite malplacerat i covertolkningen. Jag började faktiskt tänka på The Missions Coverskiva The Last Chapter där bland annat Like a Hurricane tolkas. Även i det fallet låter det bara konstigt. Är man så stor som The Cure så tycker jag man bör lägger ner lite mer energi i tolkningen av låtar som troligen ligger Robert Smith varmt om hjärtat.

{youtube}szua7uP6agY{/youtube}
{tab U2 & Arcade Fire}
Jag var tvungen att ta med denna version. U2, ett av 80-talets största band tillsammans med Arcade Fire, troligen 2010-talets största. En ganska trist version och usel inspelning, men värd att titta på.
{youtube}pXNzL8_0-jo&feature=related{/youtube}
{/tabs}

Och här kommer bruttolistan som jag utgick från i min värdering

Nouvelle Vauge    http://www.youtube.com/watch?v=l4efME9Vnlc
Susanna and The Magical Orchestra  http://www.youtube.com/watch?v=sHhVydgvuAc
The Cure http://www.youtube.com/watch?v=szua7uP6agY
José González http://www.youtube.com/watch?v=bfwm2qKPDZg
New Order http://www.youtube.com/watch?v=SnMYEJAuk54
timothy gregory http://www.youtube.com/watch?v=k1K_3c2CfY0
Honeyroot  http://www.youtube.com/watch?v=Yht4Anc4Vdk
Swans http://www.youtube.com/watch?v=PiQsv3Q5P8Y
The Swans http://www.youtube.com/watch?v=F062h9ePl4Q&NR=1
Blue Skies http://www.youtube.com/watch?v=h5wo_i_mvew&feature=related
Worm is green http://www.youtube.com/watch?v=ZGMS_nHyr0A
WHIP! http://www.youtube.com/watch?v=midpVihmNBs
Fall out Boy  http://www.youtube.com/watch?v=72ojJkhOc0A
Fall out boy http://www.youtube.com/watch?v=g_t31w9lrJk&feature=related
Squarepusher http://www.youtube.com/watch?v=OmVf4SoY0xo&feature=related
Stone Roses http://www.youtube.com/watch?v=rQYg4Jq_DX8
New order http://www.youtube.com/watch?v=2kuSRVG8Z04
The Soles http://www.youtube.com/watch?v=-0S9eJTryic
Decades http://www.youtube.com/watch?v=xRCyJi8DFb0
LifeOnMars http://www.youtube.com/watch?v=K2dhjUUlYgM
Peek a Boo http://www.youtube.com/watch?v=n8vXuUjspVc
new order http://www.youtube.com/watch?v=OUstNxmMg3U
Moonspell http://www.youtube.com/watch?v=509IHINFOpU
THE KING http://www.youtube.com/watch?v=ujP96HKL2rE
GET CAPE WEAR CAPE FLY & NATTY http://www.youtube.com/watch?v=TvXK-mUicxA
The Tours http://www.youtube.com/watch?v=Hz56CwTarDI
Hankypark  http://www.youtube.com/watch?v=92AlefgP0Aw
Emanuele C. Torrente's variatiations http://www.youtube.com/watch?v=2b_ko31VG3o
Joy Revision http://www.youtube.com/watch?v=YmVNN4zOccI
White Eyes http://www.youtube.com/watch?v=0tsNRI-4gro
Kaycee http://www.youtube.com/watch?v=F1vCULzsKM0

 

Bortglömda Album

- Lucifer's Friend, Sir Lord Baltimore och Armageddon


Om artikeln

Den här artikelns tillkomst har en lång historia. Idén till att skriva en halvprettoartikel om tre bortglömda rockalbum (och vilka dessa album skulle vara) fick jag för flera år sedan, men därefter har inget hänt. Jag vet faktiskt inte varför det har blivit så, men kanske har trots allt inspirationen saknats. Det är nu angeläget att det äntligen har blir av. Jag skriver för att vårda ett kulturarv. Någon måste ta på sig ansvaret att dokumentera dessa album, annars finns det (faktiskt) en risk för att de faller i glömska. Och det får absolut inte ske. Här kommer mitt bidrag till dokumentation av ett kulturarv.


Om urvalet av bortglömda album

Denna artikel handlar i tur och ordning om album från Lucifer’s friend, Sir Lord Baltimore och Armageddon. Det är vid en okulärbesiktning inte mycket som förenar dem exempelvis när det gäller ursprung, stil eller inriktning. Lucifer’s friend var tyskar, medan Sir Lord Baltimore var amerikaner och Armageddon var britter. De spelade sinsemellan tämligen olika musik, även om samtliga - med en vid tolkning - kan hänföras till rockgenren. Trots relativt stora olikheter finns egenskaper som förenar dem. Jag har funnit sex sådana:

1. Samtliga album är oförtjänt bortglömda,
2. Samtliga album är debutalbum,
3. Två av de tre debutalbumen är självbetitlade (Sir Lord Baltimore andra (!) skiva hette ”Sir Lord Baltimore”),
4. Den första låten är den överlägset bästa på samtliga album,
5. Samtliga band hade sin storhetstid i början eller i mitten av 1970-talet,
6. Samtliga band har antingen i själva bandnamnet eller i titeln på debutalbumet tydliga bibliska referenser. De bibliska referenserna är en ren slump i urvalsarbetet, låt vara att rockband på 1970-talet ofta valde rätt svulstiga och förpliktande namn. Lucifer’s friend syftar på den fallna ängel (eller snarare hans vän) som sedan blir Satan. Sir Lord Baltimore’s debutalbum heter ”Kingdom come”, vilket syftar på upprättandet av Guds rike på jorden. Armageddon är den plats där det slutliga slaget står mellan gott och ont och är en omskrivning för jordens undergång.


Lucifer's Friend (Lucifer's Friend 1971)

luciferEtt omslag är viktigt. Kanske ännu viktigare för LP än för CD. Detta omslag leder - under alla omständigheter - tankarna mer till Familjen Addams än till tysk hårdrock. Är det inte Onkel Fester till höger? Lucifer’s friend bestod av Peter Hecht, Dieter Horns, Peter Hesslein, and Joachim Reitenbach. Bandet sökte en sångare och fann John Lawton (född i England, men uppvuxen i Tyskland). Lucifer’s friend var därmed bildat 1970. Det första albumet är i hög grad influerat av Black Sabbath och Led Zeppelin. Men betydligt mer orgelbaserat än vad som gällde för influenserna.

Albumet Lucifer’s friend innehåller åtta låtar och inleds med ”Ride In The Sky” som också är den bästa låten. Lawtons röst är i falsett och med viss tysk brytning.





Lyssna själv här från en live-upptagning:


{youtube}b5DpOdf-_yM{/youtube}

Låten har en - med alla mått mätt - bisarr början: ett indiananrop - följt av gitarriff - följt av en lursignal (!). Så ska det (tydligen) låta. Efter denna chockartade början följer den mer bluesinspirerade ”Everybody’s Clown” med jazziga taktbyten och halvstökiga inspel med Bach-orgel, gitarr och kör. Tredje låten ”Keep Goin” har samma upplägg. ”Toxic Shadows” låter som Eric Dolphy möter Uriah Heep (om det ens är möjligt att föreställa sig detta). I ”Free Baby” svänger det ovanligt harmoniskt med den ständigt närvarande Hammondorgeln, sköna basgångar och, med LF-mått mätt, skönsång. ”Baby, You’re A Liar” är bara trist. ”In the Time of Job when Mammon was a Yippie” är en av plattans bästa låtar. Lite fånig text kanske (utvikning: Yippies kallades medlemmarna av The Youth International Party - antiauktoritärt parti bildat 1967 i USA). Avslutnings- och titellåten ”Lucifer’s Friend” är melodiös hårdrock som har alla kännetecken och ingredienser inklusive textraderna:

“Come take my hand I'm Lucifer's friend
Tonight is the end of your way
Take me, take me away, you can have me,
you can take me, you can take me away…”

När man har valt ett spektakulärt bandnamn som Lucifer’s friend följer vissa förpliktelser förutom en självförbrännande livsstil, typ musik och texter som lever upp till bandnamnet. Bandet skulle byta både medlemmar och ännu mera (hujedamej) inriktning på musiken (vidare lyssning rekommenderas ej). Lawton skulle röra sig upp i näringskedjan och hamnade (1976-1979) i lite finare sällskap som sångare i Uriah Heep (ersatte David Byron som fick sparken p.g.a. mycket grava alkoholproblem). Lawton skulle så småningom 1981 återvända till Lucifer’s Friend och göra fler skivor. Men man behöver bara debutskivan Lucifer’s friend som numera finns på CD med fem bonus-låtar (bonus betyder i detta sammanhang noll och intet värde).


Sir Lord Baltimore (Kingdom come 1970)

sirlordbaltimoreSir Lord Baltimore bildades 1968, inte i Baltimore som man kan förledas att tro, utan i New York av Louis Dambra gitarr, Gary Justin bas och John Garner trummor. Som nästan alla band på 1970-talet som utgjordes av en trio på gitarr, bas och trummor lät det betydligt mer och av fler. Samtliga sjöng! Garner (trummisen) stod i huvudsak för sången. Som alla vet är det svårt att spela trummor och sjunga samtidigt. Det gör det också rätt ovanligt Utvikning nummer 1: i en recension av albument “Kingdom come“ användes troligen termen “heavy metal“ för första gången (respekt, i sådana fall). Sir Lord Baltimore spelade en särpräglad och blytung gitarr- och basbaserad hårdrock kombinerat med nasal och halvskrikande sång. Sir Lord Baltimore var inte rädda för distortion, utan tvärtom, de bejakade distortionens olika användningsområden. Utvikning nummer 2: Mike Appel, senare manger till Bruce Springsteen, co-skrev och co-arrangerade och co-producerade debutalbumet.

Omslaget är snyggt. För tankarna till skeppet “The Black Pearl“ i “Pirates of the Carribean.“


Albumet Kingdom come innehåller 10 låtar och inleds givetvis tungt med titellåten ”Kingdom come”. Lyssna själv här (bilderna är från filmen Le Mans som någon ”youtubian” tydligen tycker passar)

{youtube}cpu8wuGMTrY{/youtube}

 

 

 

Låten börjar stenhårt med gitarr och bas: sedan gitarrsolo och sedan kommer sången in helt rätt och med det vi i dag kallar attityd:
 “I hear sirens calling me
I fell prey unto the wind
Sail on, crimson majesty
Turn, turn, wheel of fortune, spin
Until my kingdom come
And then my will be done”

I andra låten ”I got a woman” scratchar Dambra lite förstrött över gitarrsträngarna innan låten drar igång i enkla harmonier. Sången är – vad ska man säga – distad även den. Tredje låten ”Hell Hound” kör på i typisk hård stil med kanalseparerade effekter. I ”Helium head” blir det stökigt, trots kör. ”Ain’t got hung on you” finns distad gitarr, rullande basgång och ylande sång. Trots distad gitarr, rullande basgång och nasalylande sång svänger det rejält. ”Master heartache” är en av plattans bästa låtar och är med SLB-mått mätt, melodiös. ”Hard rain fallin” inleds med ett gitarriff i upp-tempo. Åttonde låten är ”Lady of fire” med gitarr och kanalseparerade effekter med ett sångupplägg som faktisk tpåminner om Alex Harvey’s (The Sensational Alex Harvey Band) typiska frasering. Rätt förvirrat med alla tempobyten. ”Lake isle of innersfree” har en styltig och pretentiös uppbyggnad. Det var vanligt på den tiden: i den här låten visar SLB att de kan låta helt annorlunda och, hmm, medeltida (!). I sista låten ”Pumped up” är dock - tack och lov - ordningen återställd och det slutar som det börjar. SLB var grunge innan grunge fanns. Så det så.

Efter “Kingdom come“ (1970) kom ytterligare en platta med titeln Sir Lord Baltimore (1971) (märklig ordning - det är ju debutalbumet och inte senare album som ska vara självbetitlat!). Sir Lord Baltimore är en minst lika bra skiva. De båda skivorna finns numera utgivna på en enkel-CD. Sir Lord Baltimore får sägas ha haft en mycket märklig karriär. Det blev inga jetplan eller sönderslagna lyxhotell. Efter de båda skivorna 1970 och 1971 upplöstes bandet. Det var tyst till år 2006 (!) när skivan Sir Lord Baltimore III Raw kom (utan Justin på bas). Skivan byggde i huvudsak på ej utgivet material från 1976 som dessutom hade slipats av ordentligt i texthänseende. SLB hade blivit kristna (!).


Armageddon (Armageddon 1975)

armageddonArmageddon bildades 1974 och gjorde endast en skiva. De hann dock med nio spelningar. Armageddon var en brittisk s.k. supergrupp (ack denna slitna kliché) och bestod av Keith Relf, tidigare Yardbirds och Renaissance, Martin Pugh gitarr, tidigare Steamhammer, Louis Cennamo bas, tidigare Steamhammer och Renaissance,och Bobby Caldwell trummor tidigare Captain Beyond. Prognosen för bandet var dålig. Drogmissbruk och hälsoproblem innebar att gruppen tidigt började upplösas och Relfs död 1976 satte effektivt punkt för Armageddons eventuella framtidsplaner. Rockstjärnemyten säger att Relf dog av elchock när han spelade gitarr i badkaret (!), men den verkliga orsaken var en ojordad kontakt till förstärkaren i hans studio i källaren. Gruppmedlemmarnas musikaliska bakgrund är intressant i förhållande till plattans karaktär: människor med gedigen bakgrund i blues och folkrock spelar hårdrock!

Omslaget är otroligt suggestivt. Fyra killar i armékläder modell äldre som sitter och “chillar“ i ett helt utbränt landskap. Armageddon så att säga. Bandnamnet i rött, orange och gult högst upp. På baksidan: samma bild, men nu är killarna förstenade (!). Omslaget bryter effektivt av mot liner notes i konvolutet. I liner notes står bl.a. följande: “Armageddon has joined its skills and imaginations to generate a music that is at once highly sophisticated, tangibly moody, and breathlessy intense“. Är det überpretto? Lyssna själv och bilda dig en egen uppfattning.

Albumet Armageddon innehåller endast fem låtar (varav fyra är över åtta minuter långa!). Första låten, ”Buzzard”, träffar fortfarande lika hårt och direkt som för över trettio år sedan när jag först hörde den. Buzzard förefaller bestå av ett mycket svårt gitarrsolo genom wah-wah-pedal, men det är faktiskt inte så svårt säger de som vet hur man gör. Det är hur som helst ett superbt solo. Lyssna själv här:

{youtube}bKdqPI9-0rk{/youtube}


Sedan följer låten ”Silver Tightrope” (ännu en biblisk referens). Det är den enda lugna låten på skivan. Akustisk gitarr och elgitarr som varsamt mixats ihop. Symfonirock it is. Man måste åndå pausa lite från ”Buzzard” så det funkar i detta sammanhang. Sedan brakar återigen helvetet lös igen i låten "Paths and Planes and Future Gains". Nästa låt är den blues-baserade "Last Stand Before". Låten låter lite som låtarna på Led Zeppelins skiva Presence. Lite halvtrist blir det måste man nog ändå säga. Avslutningsvis är det dags för koncept. Om man inte gjorde hela konceptalbum gjorde man ofta konceptlåtar på 1970-talet. I detta fall heter låten "Basking In The White Of The Midnight Sun”. Den består av: a) "Warning Comin' On b) "Basking In The White Of The Midnight Sun", c) "Brother Ego." Och slutligen d) "Basking In The White Of The Midnight Sun" (reprise). Många tycker att detta är en höjdare, men i jag lyssnade jag mest på Buzzard.

Och hur slutar då historien om Armageddon. Martin Pugh, gitarristen som gör det otroliga gitarrsolot i  ”Buzzard” spelar i dag inte hårdrock, utan tar det lugnt och bygger sina egna gitarrer och spelar…blues.

Mikael H.

Rock'n'rollskrik

Tidernas 21 bästa rock´n´roll skrik

1. Gluecifer -
Efter mycket vånda är det till slut den här låtens magnifika startvrål som tar hem förstaplatsen. Skriket kickstartar låten perfekt. Den vore inte ens hälften så bra utan det. Det här vore det ideala soundtracket till att sprätta grus med en båge. Funkar väldigt bra som billåt också – hög volym anbefalles.  Men vad heter låten?
 
2. Iggy Pop – I got a right
Iggy Pop är min favoritskrikare och det här kattlika skriket i början är mitt favorit Iggy-skrik. Lysande. Från TV Eye Live 1977.

3. The Sonics – The witch
På 60-talet förstod man att det ska skrikas i bra rocklåtar. The Sonics sångare Gerrie Roslie tror jag skriker på varenda Sonics-låt. Hur bra som helst. Svårt att välja låt, men det får bli deras första singel på grund av de två avslutande skriken där det nästan låter som om han är rädd för häxan på riktigt. Från 1964.

4. Screamin´ Jay Hawkins – I put a spell on you
Den absoluta skrikklassikern, från 1954. Trots de fantastiska skriken tycker jag nog ändå bäst om de kvävda galna skratten. Det här tyckte jag lät som en typisk person som dör ung, så det var roligt att se honom spela nattportier i Jim Jarmusch film ”Mystery Train” i slutet av 80-talet.

5. Pink Floyd – Careful with that axe, Eugene
Ytterligare en klassiker – denna gång i genren psykedelia. Skriken när Eugene inte är försiktig med yxan är väl något slags primalskrik. Från Pink Floyds psykedeliska mästerverk ”Ummagumma” från 1969 (konsumentinformation: bara live-skivan av dubbelalbumet   är bra).

6. Flamin´ Sideburns – Testify
Många fina skrik i den här garagerockaren. Bra finskt band med briljant argentinsk sångare. Låter som ett modernt MC5.

7. Tad – Satan´s Chainsaw
Jag gillar verkligen den gravt överviktige sångaren Tad Doyles skrik, det låter nästan som om han skäller. Kanske bästa Seattle bandet från grunge-eran. Från albumet God´s Balls 1989.

8. The 13th Floor Elevators – You´re gonna miss me
Intensiv sånginsats av Roky Ericson, massor av fina skrik.

9.The Hellacopters – Bore me
Hellacopters visste exakt hur man skulle spela modern garagerock. Med andra ord skriks det ordentligt i var och varannan låt. Mycket svårt att välja låt. Den här från första skivan blev det till slut, dock ej för det första distade skriket som jag mest tycker är jobbigt.   

10. The Stooges – Down on the street.
Jag måste ändå ha med en till låt med min favoritskrikare Iggy Pop. Det här är öppningslåten från ”Fun house” som kom 1970, tidernas nästbästa album. Jag hade svårt att välja mellan den här och "New values". Det som till slut fällde avgörandet till ”Down on the Street´s” fördel var de snärtiga oj-vad-kallt-det-är-i-vattnet ropen. 

11. Union Carbide Productions – Teenage Bankman
En ganska skev och avig låt från deras fantastiska första skiva. Med fina långa skrik av Ebbot när låten vänder någonstans i mitten.

12. The Pogues – If I should fall from grace with God
En fin blandning av folkrock och punk med härliga folkrocks-skrik av ärkefyllot Shane MacGowan.

13. John Lennon – Cold turkey           
Riffet är fint, men Lennons abstinensskrik i slutet är låtens clou, eller hur? 

14. Einstürzende Neubauten – Seele brennt
Ett av Blixa Bargelds patenterade tandläkarborrskrik måste vara med också. Han skriker alldeles för sällan tyvärr. Här en ovanligt lugn Neubauten låt med mycket tystnad och en viskande Blixa.

15. The Sonics – Cinderella
Och ytterligare en Sonics låt med fina skrik får det bli också. Det här är min absoluta favoritlåt med Sonics.

16. Haystack – Black Sheep/Get Lost
Ett par desperata skrik i brutalo-trash skolan i den första delen av låten. Tremannabandet Haystack är numera insomnat och gitarristen/sångaren finns nu i Entombed.

17. The Castaways – Liar, liar           
På 60-talet skreks det även i relativt snälla låtar.
 
18. The Beatles – Can´t buy me love
Till och med Beatles skrek i sina tidiga låtar innan de ansåg sig vara för coola för sådant.

19. Radio Birdman – Descent into the maelstrom
Ett snärtigt fint startskrik gör att den här låten (just och jämnt) platsar.

20. Bob Marley – Crazy Baldheads           
Tarzan-joddlandet i början av låten är ganska kul tycker jag.

21. Deep Purple – Child in time
Hårdrockarnas powerballader var bättre förr. En förkortad version där inte allt skrikande av Ian ”Jesus” Gillan i den här låten kommer med. Men det här räcker bra.

Progressiv Rock

Nedslag i videohörnan: Progressiv rock

yesmedbill

"klassiskt skolad" musik

Dags att ägna en stund åt en av historiens mest utskällda genre, nämligen den progressiva rocken, eller Symfonirocken som den ibland kallas. I musikjournalistkretsar har den alltid baktalats mycket på grund av den pompösa och pretentiösa framtoningen. Så journalistkåren drog en suck av lättnad när punken kom och i ett trollslag svepte bort alla långa gitarr och klaviatursolon.
Den progressiva musiken kännetecknades av ett antal grundkriterier, dels väldigt långa låtar, helst över två vinyl-sidor. Sen innehöll låtarna en hög av solon, trummor, bas gitarr men framför allt klaviatursolon. Begreppet ”klassiskt skolad” var för dessa bands medlemmar ett positivt epitet och inte ett skällsord. Slutligen skadade det inte att göra nytolkningar av klassiska stycken Det räcker att nämna Emerson Lake & Palmer och Ekseption som två goda exempel. Man kan även nämna att många av banden hade en tendens att leverera extremt omfattande live-skivor med ELP´s Welcome back.. som flaggskeppet med 4 vinylskivor där bland annat Karn Evil  fyllde 2 sidor.

emersonPersonligt urval
Men nu är det dags att lyfta fram denna förbigångna grupp av progressiva band. Jag har plockat ut fem band inom genren som kanske mer visar på bredden än att de är typiska progg-band.  Dock finns det ett band i genren som jag valt att inte ta med, mest för att de förtjänar ett eget kapitel. Jag talar förstås om Pink Floyd som med sin tolkning av den progressiva rocken skapade ett helt nytt fundament för den framtida musiken och banar vägen för band som Kraftwerk, Bowies Berlinäverntyr och blir punkarnas största hatobjekt.

Det är viktigt att inte blanda ihop Progressiv/symfoni rock med den svenska motsvarigheten Proggen som i vissa delar hade inslag av den internationella strömningen, men var betydligt mer politiskt. När den Internationella proggen sjöng om galaxer i kollision så sjöng den svenska varianten om tvättarbetaren i Arlöv…



genDen Progressiva rockens död

När dog då den progressiva rocken? Ja, det som utan tvekan levererade det första knivhugget var när Peter Gabriel lämnade Genesis. Även om några av de första skivorna post Peter var helt ok så var den riktigt svulstiga performace-musiken borta, Phil Collins kunde aldrig axla Peters mantel. Den riktiga dödsstöten kom dock 1980 med Yes-albumet Drama. Jon Andersson och Rick Wakeman hade lämnat bandet och ersatts av Trevor Horn och Geoff Downes, mer kända som The Buggles… Känns ungefär som att ersätta Jimmy Page och Robert Plant i Led Zeppelin med Enrique Ingelsias och Robert Wells. Men redan innan var genren kraftigt skadeskjuten i och med punkrevolten och att en hög ”mainstrem” proggare som exempelvis Toto, Kansas och Supertramp tog musiken i en helt annan betydligt tristare riktning.

{tab Yes}

Yes är utan tvekan proggens fanbärare, Bandet hade många uppsättningar, men den kanske mest kända var den i början av 70-talet med Rick Wakeman, Alan White, Stevie Howe, Chris Squire som alla var med på den fantasiska liveskivan Yessongs som för övrigt var en av de första vinylskivor jag köpte typ 1974. Tidigare satt Bill Bruford vid trummorna, men han skulle dyka upp i ett helt annat band i den progressiva genren, nämligen King Crimson.  Viktiga skivor med Yes är “Close to the edge”, “Fragile”, “Tails from Topographic Oceans” och “Relayer”. Under 80 och 90 talet levde bandet en relativt undanskymd tillvaro med väldigt många olika bandsuppsättningar, hela släktträdet finns väl beskrivet på wikipedia. Exemplet nedan är Rounabout från den fantastiska skivan Fragile. även intressant att studera Rick Wakemans klassiska klaviaturposé men en handen på en orgel och med den andra i en 180 graders vinkel köra soloslingor på en Synt. Ett av Symfonirockens signum. Det kan även vara värt att nämna att skivan "Tales from Topographic Oceans" ligger högst upp på min lista - "skivor som jag äldrig ägt men borde ha". Egentligen helt offatbart att den aldrig varit en del av min skivsamling...
{youtube}Xql99I1VSdI{/youtube}
{tab Focus}

Focus var lite mer av ett jazzband som hamnade i proggenren. Här var det mycket Jan Akkerman och Thijs van Leer som stod i förgrunden, Jan med sitt fantastiska gitarrspel och Thijs med sången och speciellt joddlandet som mig veterligen aldrig användas före eller efter i rockmusiken. ”Moving Waves”, ”Focus 3” och framför allt ”Live at the Rainbow” är väl de tre skivor som är värt att lyssna på, resten är nog lite för jazziga för min smak. Rent allmänt bör man ta Focus i små portioner, Att sträcklyssna en dubbelvinyl kan vara väl så jobbigt. Värt att veta att Focus huvudsakligen gjorde instrumental-låtar.  Nedan kan du se och lyssna på Hocus Pocus från skivan Moving Waves, den finns även med på Live at the Rainbow. Notera speciellt Thijs v L fullständigt maniska blick, här har vi en kille som verkligen går in för det han håller på med

{youtube}RFDW9b_ejfI{/youtube}
{tab Emerson, Lake & Palmer}
Emerson, Lake & Palmer var nog tillsammans med Yes de två verkliga arketyperna av Symfonirocken, båda med starka musiker på alla instrument och med många solon och välarrangerade liveskivor. Bandet var egentligen relativt kortlivad med perioden 1970-73 som den mest produktiva. Enklaste sättet att få en heltäckande bild av bandet är att köpa liveskivan ”Welcome back my friends to the show that never ends” som sammanfattar perioden fram till 1973 och visar vilket bra liveband ELP faktiskt var. Nedan kan ni se och lyssna på Karn Evil 9 som för övrigt har klippt bort en del av trumsolot. Jag fattar inte hur Carl Palmer orkar… Även här kan du se Keith Emerson utföra den klassiska klaviaturposén.

{youtube}WUclxp7FxHI&feature=related{/youtube}
{tab Mahavishnu Orchestra}

Är kanske inte Prog utan istället Jazz Fusion men kvalar in på teknik och snabbhet.   Mahavishnu Orchestra var egentligen bara en person. John Mcloughlin, den kanske störste Rock/Jazz gitarristen genom tiderna. På de första albumen hade han även hjälp av Bill Cobham, En av de största trummisarna genom tiderna. Som ni förstår snackar vi om instrumentala solon i världsklass. Sen att musiken är mer eller mindre olyssningsbar i större portioner är en annan sak. Ska man ha en skiva kan ”birds of fire” räcka. John M har även gett ut en del akustiska gitarrskivor som är värda att lyssna på, exempelvis tillsammans med Paco De Lucia och Al DI Meola. Nedan kan du lyssna på One Word från LP´n ”Birds of Fire”

{youtube}MtSIEkPqVgk{/youtube}
{tab Genesis}

Genesis kräver väl egentligen inte en närmare presentation. Bandet var utan tvekan det mest framgångsrika av Symfonibandet av alla (med undantag av Pink Floyd, se not ovan). Här var kombinationen bra musiker, relativt lättåtkomliga låtar och fantastiska scenframträdanden det som gjorde bandet stora. Om man bör närma sig de övriga Symfonibanden med försiktighet kan man med Genesis sträcklyssna på det mesta från slutet av 60-talet till ca 1973. Här finns många höjdpunkter, ”Selling England By The Pound”, ”The Lamb Lies Down on Broadway” och “Trespass” är tre exempel på klassiska skivor. Peter Gabriels Scenframträdanden blev mer och mer excentriska och Lamb Lies… blev Peters sista. Sången ersattes av trummisen Phil Collins och branden gick in i en mer kommersiell fåra, speciellt Phils Soloskivor har väldigt lite/inget med symfonirocken att göra, men han kanske fattade att det var över… Inte omöjligt att Genesis har sålt fler skivor efter det att Peter Gabriel lämnade, men ingen som kan konkurrera med originaluppsättningen.

{youtube}RdD6L4cKKU8&feature=related{/youtube}
{/tabs}