Sons of Perdition

This article (slightly revised) is available in English here
Sons Of Perdition startade år 2002 i Denton, Texas men bandet är sedan några år verksamt i Austin Texas, se hemsida http://sonsofperdition.com/ Sons Of Perdition ska ej förväxlas med The Sons Of Perdition. Här avses Artist ID på ALL MUSIC GUIDE P 1040261. All Music Guide har själv blandat ihop dem (!). Namnet Sons Of Perdition för tankarna till 4-5 stycken hårdföra ”country-gother”. Men Sons Of Perdition utgörs av en person, Zebulon Whatley, som dessutom har ett mycket vårdat yttre. Zebulon Whatley är en pseudonym sammansatt av namnen på militären Zebulon Montgomery Pike och sheriffen Willis Whatley (levde under första halvan av 1800-talet). Zebulon Whatley talar gärna om sin musik och vad som påverkat den. Han talar däremot inte så mycket om sig själv mer än att han är uppvuxen i en miljö med religiös fanatism, extrem kristen logik, andligt förfall och extrem fattigdom. Som han själv uttrycker det i en intervju: ”I’m never left without source material.” Han är samtidigt en avhoppad konstskolestudent som bl.a. fascineras av pseudovetenskap. Zebulon Whatley började spela musik när han var 15 år. Det är ungefär det jag lyckats ta reda på. Zebulon är en skicklig multiinstrumentalist. På skiva och live medverkar ytterligare musiker. Namnet Sons Of Perdition kommer från Bibeln, Johannes 17:12 “While I was with them, I was keeping them in Your name which You have given Me; and I guarded them and not one of them perished but the son of perdition, so that the Scripture would be fulfilled” och i Thessalonikerbrevet 2:3 “Let no man deceive you by any means: for that day shall not come, except there come a falling away first, and that man of sin be revealed, the son of perdition”.

I likhet med Those Poor Bastards är ett varningens ord på plats. På Zebulon Whatley’s Facebook-sida har han själv formulerat det som: ”I make songs that shouldn't be heard”. Men om man bara är det minsta intresserad av ”gothic country” så är Sons Of Perdition en given artist att fördjupa sig i. Det finns flera beröringspunkter mellan Those Poor Bastards och Sons Of Perdition. Båda är aktiva inom den subgenre som kallas ”doom country” eller ”death country”. Lonesome Wyatt från TPB sjunger bl.a. på SOP's första skiva och det finns lite annat samarbete mellan dem. Men medan TPB arbetar med uttrycksfulla för att inte säga bombastiska medel, arbetar SOP mycket återhållet. Detta gäller enbart själva musiken. Ibland är mindre faktiskt mer och Sons Of Perdition är minst lika fascinerande och skrämmande som TPB, om inte mer. Texterna är lika explicita som TPB. Om man ska göra någon åtskillnad mellan dem så är Those Poor Bastards (evil doom/death country) och Sons Of Perdition (apocalyptic doom/death country). Referenserna till Bibeln finns med hela tiden och överallt i Sons of Perditions föreställningsvärld: "Hell Gapes Wide For Thee". 

Låtarna är enkelt uppbyggda med gitarr, slidegitarr, bas och ibland stråkar. Musiken är mycket långsam där olika stämningar byggs upp i ett fint samspel mellan sång och komp. Texterna är mycket mörka. Ibland extremt mörka som i Fall To Your Knees: ”When your spirit's surrendered and forsaken your flesh and you wander the earth with no comfort or rest, don't go searching for solace for you cannot be saved when your soul lies and festers in the mouth of the grave.” Låtarna utgörs av eskatologiska betraktelser, vandringssägner som med stållinjal understryker sensmoralen, riktigt otäcka mördarballader och egna iakttagelser baserad på den egna uppväxten. Zebulon Whatley har en mörk och mycket fin röst. Han sjunger med välmodulerad stämma. Det är på det hela taget vacker musik som kommer från Sons Of Perdition. Ibland glömmer man också att han gör det mesta helt och hållet själv.

Sons Of Perdition gjort tre skivor (eller rättare sagt tre album, varav två fysiska skivor): ”The Kingdom Is On Fire (2007), ”Psalms For The Spiritually Dead” (2010) och Trinity (2013). Tillsammans utgör albumen "The Dissolution Trilogy". TKIOF handlar om den fysiska döden och är i huvudsak ett akustiskt album. Sångerna skrevs under en treårsperiod. PFTSD handlar om den själsliga döden och här förekommer elektriska instrument och effekter. Trinity handlar om treenigheten mellan Fadern, Sonen och den heliga Anden. På Trinity är arrangemangen, orkestreringen och produktionen klart mer utvecklad. Musiken består av flera lager instrument, mer kör, stråkar, effekter och eko än på tidigare skivor. Ändå minimalistiskt. Med sina 72 minuter är det en mäktig upplevelse. Skivan avslutas med den mycket vackra "Ascension" - en värdig avslutning. Ljudkvaliteten är strålande. Zebulon Whatley skriver i sina liner notes "So concludes the Dissolution Trilogy. It is finished." När man köper skivan får man på köpet ett tarot-kort "The Fool" av konstnären Cristoph Mueller. Albumen är utgivna på/distribuerade genom Gravewax Records. PFTSD är endast utgiven digitalt. På hemsidan framgår skälet: "Psalms" is only available as MP3 for the foreseeable future. This will change, of course, when someone heaps enough cash on me to allow me to have records made.” Det är oförståeligt att det förhåller sig på det sättet. Vart är världen på väg? Att behöva lyssna på Sons Of Perdition i ett komprimerat format är inte värdigt hans musik. Eftersom CD är mitt format är detta mycket frustrerande. Jag kontaktade Zebulon Whatley och frågade om han möjligen planerade att ge ut PFTSD i FLAC (Free Lossless Audio Codec). Det skulle inte vara en perfekt lösning, utan endast näst bästa-lösning om en fysisk cd inte är aktuell. Han svarade så här: “I'll look into releasing songs in FLAC format. It's something I had thought about previously, but it didn't seem like anyone was interested.” I samband med att jag förhandsbeställde Trinity var jag på nytt i kontakt med Zebulon Whatley. Jag passade då på att fråga om jag kunde få köpa PFTSD i VAW-format. Eftersom jag i ren desperation redan köpt PFTSD på Itunes (AAC) ville han inte ha betalt. Han underströk dock att: "Psalms was never mastered, so don't have high hopes."  och "I'm not sure how much better the sound quality is, but this is at the level I recorded it." Och det är tydlig skillnad på PFTSD i komprimerat respektive okomprimerat format. Och mitt sökande är samtidigt över. It is finished, för att travestera Zebulon Whatley.

Jag skrev tidigare att Zebulon Whatley utgör själva bandet, men att ytterligare musiker medverkar på skiva och live. Så var det. I slutet av 2013 meddelade Zebulon Whatley på bandets FB-sida: "After his enormous contribution to Trinity, I had no choice but to make Simon Broke the first permanent member of Sons of Perdition after myself. Två veckor senare meddelade Zebulon Whatley: "Sons of Perdition is now a trio: Lacy Rose on harmonium and piano, Simon Broke on double bass, and Zebulon Whatley on everything else. And yeah, we're working on new stuff." Jag tror inte det detta faktum innebär någon större musikalisk förändring, åtminstone hoppas jag det.

Sons Of Perdition har med en låt (Psalm Of Nod) på en av de fyra kompilationerna med The Best Of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är i sig en kvalitetsstämpel.

Omslagen är snygga. På omslaget till första skivan, TKIOF: en familj fram sitt skjul till hus någonstans i ödemarken (enligt obekräftade uppgifter på nätet har skjulet numera faktiskt en fungerande internetuppkoppling). På andra skivan, PFTSD: tja, vad ska man säga mer än att omslaget passar musiken perfekt. Omslaget är skapat av Cristoph Mueller. På tredje skivan, Trinity: omslaget är skapat av Zebulon Whatley.

Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

Bästa skiva är The Kingdom Is On Fire.

Bästa låtar är This Land Is Cursed, The Party, Anhelo, Blood In The Valley, Fall To Your Knees, Psalm Of Withering, Psalm Of Nod, Psalm Of Woe, Paying My Debts och The Trickster.