Those Poor Bastards

This article (slightly revised) is available in English here

Those Poor Bastards är från Madison, Wisconsin se hemsida http://thosepoorbastards.com/ vilken också är föredömligt väl utformad och funktionell. Det är kanske bäst att inleda med ett varningens ord. Those Poor Bastards är inte för alla. Mycket, mycket  långt därifrån. Bandet består av Lonesome Wyatt (gitarr och sång) och The Minister (banjo, bas, slagverk och sång – dock endast studio), och Vincent Presley (trummor och moog – endast live).  Lonesome Wyatt - som är extrem aktiv och inte verkar ha några fritidsproblem - uppträder också under eget namn Lonesome Wyatt And The Holy Spooks (se nedan). Those Poor Bastards är Lonesome Wyatt får man väl säga. The Minister vill inte framträda offentligt eller visa sitt ansikte. Av detta skäl bär han en burka-gardin-liknande mask. Vem vet, kanske är han lärare och orkar inte förklara för sina elever varför han är med i Those Poor Bastards och spelar den mest extrema och hårdaste ”gothic countryn” i världshistorien. Stilen kallas ibland för "death country". TPB omnämner sig själva som "Prophets Of The Country Doom". Jag instämmer helt i denna självvärdering. Vill man gå vidare med etiketteringen så är Those Poor Bastards (evil doom/death country) i jämförelse med Sons Of Perdition (apocalyptic doom/death country).

Jag har försökt ta reda på lite grundläggande fakta om Those Poor Bastards, men det är i sanningens namn inte så lätt. Jag har inte ens kunnat klarlägga när bandet bildades. TPB vill vara lite hemliga och de lyckas med sitt uppsåt. Jag har fått hålla tillgodo med det bandet själva vill förmedla till oss andra förtappade själar. Men å andra sidan är det som förmedlas från TPB både intressant och (o)roande. Så här presenterar de sig på hemsidan: ”Those Poor Bastards play miserable and primitive old-time gothic country music.. ... If you're looking for slick, over-produced, commercial songs, you'd better cover your delicate little ears. Those Poor Bastards play it raw and they play it mean.” Om inte denna varudeklaration har avskräckt dig från att gå vidare har bandet varit försiktiga nog att bygga in ytterligare en varning. I deras första låt deklamerar TPB: “I'm warning you friends, this ain't the sanitized, safe, and clean as the neighborhood ball country bullshit you're used to No, this is country music as it was meant to be, Raw and bleeding”. På skivorna finns inga “Parental Advisory: Explicit Content”, men TPB har i hög grad gjort sig förtjänta av flera s.k. "Tipper sticker", men några sådana finns inte på skivorna. Skivorna är nämligen utgivna på egna skivbolaget Tribulation Records som inte tar någon som helst notis om vad den fega kommersiella skivbranschen (RIAA) kommit överens om. Artistisk integritet är en väldigt fin egenskap. Med ett eget bolag slipper man mycket trams.

Musiken är mycket enkel och avskalad. Ofta bara några enkla ackordsföljder, lite plink-plonkade på gitarren och habila banjoslingor respektive basgångar från The Minister. Det är verkligen inte lätt att beskriva stilen. Ordet mörkt kan möjligtvis bidra något till att beskriva stilen. Lonesome Wyatt och The Minister är två övertygade misantroper och det är när sången kommer in som TPB-konceptet i hela sin skruvade härlighet blir fulländat. Lonesome Wyatt sjunger, joddlar, nynnar, mumlar, ylar och skriker sig igenom de explicita texterna. Texterna är ett kapitel för sig. Det är inte mycket hopp (om något) som Those Poor Bastards - i egenskap av talesmän för de fördömda här i jordelivet - har att erbjuda. Texterna är nattsvarta. Men vad kan man vänta sig av ett band som skriver låtar om sina stora intressen, vilka i tur och ordning är mord, Gud, hopplöshet och döden. Andra vanliga teman är förlorad gudstro, botgöring, straff och ånger. Bibeln är ständigt närvarande. I korthet är det himmel och helvete med stark betoning på det senare. Samtidigt är TPB-konceptet mycket underhållande. På något sätt lyckas de med att - med bibehållen trovärdighet - få ihop sitt svalosande budskap med många ironiska blinkningar. TPB menar allvar och är autentiska. Tro inget annat. Som framgår av avsnittet Introduktion är autenticitet viktigt inom ”gothic country”. Det skadar inte att vara lite hälsosamt misstänksam när man rör sig och botaniserar bland banden inom ”gothic country”. Genren är tyvärr inte helt befriad från effektsökeri från band som tror att det räcker med ett spektakulärt namn, spelad attityd och halvbegåvning för att kunna smälta in och få en plats bland de autentiska ”gothic country”-banden. Det räcker definitivt inte. Domen blir skoningslös. När jag lyssnade på TPB första gångerna tyckte jag att det var lite ”over-the-top” för min smak. Men efter ett tag gav jag efter. De körde helt enkelt över mig med sin musik och sina texter.

Those Poor Bastards har till dags dato gjort sex skivor (därutöver har jag nedan tagit med två stycken EP): ”Country Bullshit” (EP 2004), “Songs Of Desperation” (2005), “Hellfire Hymns” (2007), The Plague (2008), “Satan Is Watching” (2009), “Abominations” (EP 2009), “Gospel Haunted” (2010) och “Behold The Abyss” (2012). Jag har givetvis alla ovanstående skivor samt Lonesome Wyatt’s sex skivor. TPB har med en låt (A Curse) på en av de fyra kompilationerna med The Best Of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är en kvalitetsstämpel.

Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation. En cd är alldeles utmärkt. Mer är nog inte hälsosamt med TPB. Man får med en hel del låtar på en cd, eftersom det Those Poor Bastards har att säga avhandlas på ca tre minuter åt gången. Som lyssnare behöver du också hämta andan. De korta låtarna fungerar således åt båda hållen.

Bästa skiva är Satan Is Watching.

Bästa låtar är Black Dog Yodel, The Dust Storm, A Curse, The World Is Evil, I Walk The Line, Glory Amen och Everything Is Temporary.

Lonesome Wyatt and the Holy Spooks

Lonesome Wyatt är drivande i Those Poor Bastards. Vid sidan om TPB har Lonesome Wyatt ett sidoprojekt med namnet Lonesome Wyatt and the Holy Spooks. I likhet med TPB har han ett "mission statement": "strange, sad music from a time that never was". Det är lite mer återhållet än TPB:s "Prophets Of The Country Doom" och belyser skillnaderna mellan huvud- och sidoprojektet på ett bra sätt. Lonesome Wyatt är Those Poor Bastards och sidoprojektet. Det kan dels verka szichofrent och dels antas orsaka vissa problem. Vem ska ge ut vad och varför? Lonesome Wyatt har dock inga som helst problem med att avgöra om det är Those Poor Bastards eller Lonesome Wyatt and the Holy Spooks som är slutstation för en idé. Ofta har han redan ett inspelningsprojekt i åtanke när han sätter igång. Samtidigt är TPB och Lonesome Wyatt and the Holy Spooks ganska olika när det gäller stil och texter. Lonesome Wyatt samarbetar ibland med andra artister, exempelvis Rachel Brooke, Hank Williams III, Joseph Huber och Sons Of Perdition samt turnerar. Han uppskattar dock ensamhet och trivs allra bäst med att skriva och spela in låtar hemma i Madison, Wisconsin (också kallat Nowhere, Wisconsin). I likhet med Those Poor Bastards är Lonesome Wyatt And The Holy Spooks inte för alla. Lonesome Wyatt And The Holy Spooks skrämmer iväg folk med andra metoder än TPB, nämligen makabra berättelser i stil med noveller av Edgar Allan Poe. Allt detta till musik.  

Lonesome Wyatt and the Holy Spooks har gett ut sex skivor. Den första skivan kom ut redan år 2001 (tre år före den första skivan med Those Poor Bastards gavs ut). Sedan tog det hela åtta år innan nästa skiva. Skivorna utgörs av "Sabella” (2001), “A Bitter Harvest” med Rachel Brooke (2009), “Moldy Basement Tapes” (2010), "Heartsick" (2012) och “Ghost Ballads”  och "Halloween Is Here" (2013). Jag har givetvis alla skivor, vilka sinsemellan är olika inom den givna ram Lonesome Wyatt and the Holy Spooks arbetar. Sabellla innehåller tre mycket bra låtar: "Black Is The Color" (bara titeln), "The Ballerina's Twirl" och sist men inte minst "A Lovely Coffin"). Den senare innehåller de vackra raderna "If I were dead you'd be my coffin, To rest my weary body inside". "A Bitter Harvest" är den mest kända och lättillgängliga av skivorna. Brooke och Lonesome Wyatt turnerade tillsammans och bestämde sig sedan för att göra en skiva ihop. Rachel Brooke och Lonesome Wyatt är en helt osannolik kombination, men samtidigt helt kongenialt. De spelar och sjunger växelvis i vackra harmonier. Det är en samling med dystra men vackra låtar. Skivan fick ett mycket fint mottagande. Skivan kvalar in på plats nr 11 i "The Greatest Underground Country Albums Of All Time" på http://www.savingcountrymusic.com/  

"Moldy Basement Tapes" är en trippel-cd (!) och den mest svårtillgängliga skivan. Inspelad under enkla förhållanden på fyra kanaler. Lonesome Wyatt skriver: "These surreal, dream-haunted songs were recorded in my parents' moldy basement between the years 1998-2000. The house was surrounded by acres of crooked cornfields and we lived in a state of almost complete isolation. As I listen to these tapes again, I realize this music could only been created in that strange time and place. They have a pleasant stench of rural solitude and decay, which I can only hope to someday recapture. Thank you to my brother for holding on to this tapes when any sane person would have destroyed them long ago. All of the hiss, noise and defects from the original recordings have been retained for your listening displeasure. Beware!" Efter att ha lyssnat igenom trippel-cdn kan jag konstatera det jag misstänkt under en längre tid, nämligen att Lonesome Wyatt var ett mycket säreget barn/tonåring samt att han fortfarande är det som vuxen. Inget ängsligt sneglande åt sidorna, utan ett konsekvent genomförande av sina idéer från början till slut. Man är dock lite matt efter en genomlyssning. Den fjärde skivan "Heartsick" är även den en mycket bra skiva och börjar högstämt med "All I See Are Bones". Andra bra låtar är "There Is Nothing" och "I Wonder". Den näst senaste skivan "Ghost Ballads" är för övrigt inspelad i det övergivna, slitna och hemsökta Maribel Caves Hotel i Maribel, Wisconsin (mer känt som "Hotel Hell"). Miljön måste betraktas som helt naturlig och idealisk för Lonesome Wyatt's musikskapande. "Ghost Ballads" innehåller flera mycket bra låtar exempelvis "The Golden Rule" och "You Cannot Be Saved From The Grave". Den senaste skivan "Halloween Is Here" är enbart för "hard-core followers" som jag själv. Det som är ovanligt med Lonesome Wyatt and the Holy Spooks är att hans kvalitet och omsorg om produktionen inte verkar minska över tid, snarare tvärtom. Lonesome Wyatt har med en låt (The Ballerina's Twirl) på en av de fyra kompilationerna med The Best Of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är en kvalitetsstämpel.

Omslagen är snygga och passar ihop med musiken och titlarna. Sabella och Ghost Ballads är designade av Strange Fortune Design Co. A Bitter Harvest, Moldy Basement Tapes och Heartsick är designade av Katie Umhoefer.  

 Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

Bästa skiva är ... (kan inte bestämma mig).

Bästa låtar är: A Lovely Coffin, Crippled Farms, All I See Are Bones, There Is Nothing, The Golden Rule och You Cannot Be Saved From The Grave.