Menu

David Bowie 93-03

bowieEgentligen gjorde jag slut med David Bowie sommaren 1983. Bowie hade för en gångs skull lyckats med att leverera en riktigt kommersiell framgång med albumet Let's Dance. Man kan tro att Bowie sålt sjukt många skivor men för att få lite perspektiv så tror man att ex Ziggy Stardust sålts i ca 7-8 milj kopior – att jämföra med exempelvis Ace of Base som sålt ca 23 miljoner kopior av albumet Happy Nation. Livet är inte rättvist – eller hur...

Let's Dance som i alla fall såldes i över 10 milj ex gjorde att Bowie plötsligt blev poppis i bredare kretsar och succén följdes upp med en världsomfattande turné – The Serious Moonlight. I Sverige gjordes två spelningar under sommaren 1983– båda i Göteborg och Ullevi – och jag var en av totalt ca 120 000 besökare på en av konserterna. Jag kan inte säga att jag minns speciellt mycket av konserten förutom att vi var ganska tidiga på Ullevi och att vi satt relativt långt från scenen så det enda man såg var en pastellfärgad prick någonstans i mitten av scenen. Tyvärr hade många av de tidigare låtarna blivit "Lets – Danceifierade", dvs inte alls lika hårda och råa som originalen så jag var inte speciellt imponerad av konserten som helhet även om hela konceptet var en upplevelse (resan dit, uppladdning, konsert, efterfest och hemfärd).

Åren efter konserten så ändrade min musiksmak riktning, nu var det depp/indierock som gällde. David Bowie hade fått lämna plats för artister som Joy Division, Sisters of Mersey, The Cure, The Smiths och The Mission. Samtidigt påbörjade Bowie sin färd mot avgrunden. Efter att försökt upprepa Let´s Dance-succén med skivan "Tonight" (gäsp...), följa upp med "Never let me down" (dubbel-gäsp...) och avsluta med den extremt patetiska turnén "The Glass Spider Tour" tog Bowie time-out i solokarriären och bildade/gick med i bandet "Tin Machine". Jag hade för länge sen slutat bry mig och många trodde nog att det var slutet på en lång och till stor del framgångsrik karriär.

Nu blev det inte så. 1993 kommer comebacken med skivan "Black Tie, White Noise" och den följs sedan av ytterligare fem skivor fram till 2003 då Bowie försvinner igen och kommer inte tillbaka förrän 2013 då den senaste/sista? Skivan "The Next Day" släpps. Perioden mellan 1993 och 2003 inramas av två för Bowie avgörande händelser. 1992 gifter sig Bowie med fotomodellen Iman vilket troligen påverkade hans beslut att återuppta musikkarriären. Slut-parentesen blev den stroke som han drabbades av 2004 under Reality-turnén. Efter stroken blev framträdanden betydligt färre – mest som gästartist till andra band eller artister (bland annat Arcade Fire och David Gilmour).

bowie90Det var ungefär under samma period som Bowie gjorde comeback 1993 som vi inledde våra CD-rundor och jag har under åren sakta men säkert köpt upp de skivor jag saknat men normalt flera år efter de släppts. Oftast har de mer betraktats som kompletteringsköp än skivor jag verkligen velat ha och oftast lyssnade jag igenom skivorna några få gånger för att de sen mest samlat damm på hyllan. Tills för några veckor sen när jag bestämde mig att ge alla 6 skivor en seriös chans. Om jag lyssnat på skivorna från 70 – talet hundratals gånger per styck så hade jag nog bara snittat på 2-3 gånger per 90-talsskiva.

Därför beslutade jag att ägna all ledig tid på morgnar innan jobbet, på tågresor och under helger till att bara lyssna på de 6 skivorna. Jag försökte också att i mesta möjliga mån undvika att "zappa" för mycket mellan låtar och album och därmed på ett bättre sätt fånga helheten. Förhoppningen var att jag dels instinktivt kunde veta vad låten heter och från vilken av skivorna låten kommer från (vilket jag fixade ganska snabbt) men att även få en känsla av ungefärlig placering av låten på skivan och vilken låt som är placerad före och efter. Det var lite lurigare. För att få in den känslan - vilket jag utan tvekan kan när det gäller 70-talskatalogen – krävdes minst 10 genomlyssningar av var och en av skivorna. Vi snackar minst 60 timmar av min fritid till detta uppdrag...

Går det då att sammanfatta perioden på något vettigt sätt? Svaret är nej. Wikipedia väljer att dela in perioden i två; den electro-experimentella och den neoklassiska vilket är helt rätt. Skiva 1-3 är väldigt svårlyssnade medan 4-6 är betydligt mer lättillgängliga. Därmed inte sagt att de tre första är mycket sämre, bara att de kräver mer tid. Efter den första genomlyssningen måste jag erkänna att jag var tveksam till att kunna få ihop en full Greatest – CD (typ 70 min) men efter flera genomlyssningar så blev problemet motsatt – jag var tvungen att prioritera bort minst 10 min, ca 2 låtar, för att få plats med de bästa. Däremot skulle en dubbel-greatest-skiva kräva ganska mycket fyllnadsmaterial.

Har nu allt malande av skivorna medfört att mitt underlag till Bowie-battlen måste revideras rejält? Svaret är ännu en gång nej. Det skulle istället troligen innebära att den enda låten från denna period som finns med på min bästa-lista, Pablo Picasso, skulle försvinna till förmån för någon annan 70-tals låt. Den passar helt enkelt inte in och är inte längre den bästa låten av de som levererades mellan 93 till 03. Om jag däremot någon gång skulle ge mig in i att sammanställa en dubbel-CD med de bästa Bowielåtarna genom tiderna så bör minst 2-4 låtar från perioden platsa.

Nu när jag upphört med kravet att bara lyssna på Bowie kommer jag på mig att spontant starta igång samlingsskivan ändå. Ett klart tecken på att musiken han gjorde under perioden måhända var svårlyssnad men ger man den tid så är det svårt att inte gilla det. Nedan kommer dels en separat recension av varje skiva samt förslaget på samlingsskiva. Trevlig lyssning!

Black Tie White Noise

blacktieStartskottet för skivan blev Bowies giftermål med Iman där han specialskrev och framförde 5 låtar till bröllopet. Två av dessa – The Wedding/...Song och Pallas Athena – kom sedan med på skivan. Två personer som varit väldigt viktiga i historien medverkade på skivan. Mick Ronson som var Bowies sidekick under Ziggyperioden och Nile Rodgers som bland annat producerade och spelade Gitarr på Let's Dance.
Sammanfattningsvis en extremt ojämn skiva. Värt att nämna är att fyra av skivans 12 låtar är covers vilket också signalerar att det var svårt att själv få ihop ett komplett album. Många låtar är lite för "jazziga" för min smak. Inte för att jag ogillar jazz, men det som levereras på skivan är ganska mainstream – lite hissmusik. Bowies saxofon ligger som en matta över hela albumet vilket funkar på vissa spår men inte på andra.
Nog med skitsnack, det finns trots allt några riktigt bra låtar där "Jump The Sky" nog är den bästa. Den handlar för övrigt om Bowies halvbror som led av schizofreni och begick självmord på 80-talet. Andra bra låtar är "Night Flights" (Scott Walker -cover) och "Pallas Athena" som för övrigt har en rytm som skulle funka på vilken Fatboy Slim skiva som helst (lyssna bland annat på låten"right here – right now"). Black Tie White Noise är nog inte den skiva man ska börja med om man vill utforska perioden jag recenserar.

Outside
david-bowie-outsideYtterligare en skiva som föds i samband med Bowies giftermål med Iman. En av gästerna på bröllopet var Brian Eno som bland annat framförde några låtar. Det hela utmynnade i att Bowie och Eno ännu en gång tog sig till studion för att spela in en skiva. Hela konceptet kring skivan (hur låtarna och texterna kom till och hur de framfördes) och slutprodukten var milt sagt experimentell. Tekniken att klippa sönder texter, blanda och sätta ihop som användes under 70-talet återtogs men denna gång med hjälp av en Macintosh. De flesta idéerna till låtar kläcktes i studion.
Helhetsintrycket blir också väldigt splittrat med några riktigt bra låtar men ganska mycket skräp. Skivan är faktiskt en ganska logisk fortsättning på samarbetets sista skiva "Lodger" som även den blandar friskt kvalitetsmässigt. Konstigt nog är Outside den skiva jag spelat mest av de jag går igenom här, jag har lite av hat-kärlek till den. Outside var också den skiva som fick ta mest stryk i finjusteringen av listan.

Earthling

David-Bowie-EarthlingFörsta skivan sedan "Diamond Dogs" som Bowie producerar helt själv. Eartling går i en helt annan riktning än de två tidigare (med vissa undantag, ex Hello Spaceboy på Outside) – här är det Drum´n Bass som gäller. Inspirationen kommer från band som Prodigy och Underworld (kanske inte Drum´n Bass men ändå...). Riktigt coolt omslag med kläder designade av Alexander McQueen. Musiken då? Jag som är ganska förtjust i Drum and Bass, Techo osv kan tycka att skivan funkar ganska bra. Många tycker säkert att skivan mer är ett desperat försök av Bowie att "hänga med" och rösten funkar inte riktigt tillsammans med rytmerna (lite för tam) men hela skiva känns ändå ganska pigg. Sen tycker jag den saknar riktiga bottennapp, "Little Wonder", "Seven Years in Tibet", "Dead Men Walking" och "I Am Afraid of Americans" är några exempel på bra låtar från skivan. En annan intressant sak med skivan är att den håller "vinyllängd" - ca 50 min att jämföra med de två tidigare som snittar på över 70 minuter. Uppenbarligen var man mer selektiv i låtvalen vilket troligen medförde få utfyllnadslåtar. Samtidigt blev skivan slutet på experimentperioden 93-97. De tre senare (och för övrigt även "The Next Day) andas mer av den "klassiska" Bowie och kallas därför den "Neoklassiska" perioden.

'Hours...'
hoursFörsta steget tillbaka till 70-talet. Samtidigt Bowies stora steg in i den digitala världen - inte bara det att musiken på skivan baseras på låtar som gjordes för Dataspelet "Omikron – The Nomad Soul" utan att skivan först släpptes digitalt för att en vecka senare släppas på CD. Omslaget är lite roligt , en kortklippt utmattad Bowie ligger i knät på en långhårig stillasittande dito. Här finns referenser till den tidigare betydligt mer stökiga snabba Eartling (den utmattade Bowie) och den mer sansade "Hours..."Bowie. Trots att skivan fick relativt bra mottagande så såldes den inte speciellt bra. Den blev faktiskt den första skivan sedan "Ziggy Stardust" som inte tog sig in på US top 40. Jag tycker i alla fall att den är riktigt bra – kanske den bästa av de 6 skivorna och den blev också med den skivan jag återupptäckte Bowie. "Seven" är det bästa och tydligaste exemplet på Bowies tillbakablick på 70-talet men även låtar som Thursday's Child, "Survive" och "Something in the Air"(som för övrigt är sjukt lik låten "Seven Years in Tibet" från Eartling i inledningen). "Hours..." är utan tvekan den skiva man ska börja med om man ska penetrera perioden jag analyserar - det blir liksom inte lika omvälvande jämfört med att exempelvis inleda med "Outside"...

Heathen
heathenPerioden mellan 93 och 99 har vi fått återse tre ikoner i Bowies musikkarriär - Mick Ronson, legendarisk gitarrist under Ziggy-eran, Brian Eno, minst lika legendarisk producent under Berlin-eran och sist men inte minst Nile Rodgers som var hjärnan bakom "Let's dance". Till "Heathen" återkom ytterligare en legendar – Tony Visconti som producerat flera av 70-talsalbumen. Och det hörs faktiskt, Snyggt producerat med klara referenser till den tidigare 70-tals perioden. Ibland kan den dock kännas lite överproducerad. "inspirationen" till skivan bygger mycket på attacken den11 september 2001 och den har en ganska sorglig ton. Väldigt många "okey" låtar men få som sticker ut. Sen är skivan lite av en Pin Ups light med tre covers av totalt 12 låtar. Det är till och med så att låten "I Took A Trip On A Gemini Spaceship" var tänkt att vara med på just Pin Ups men plockades bort och återkom inte förrän 18 år senare på just Heathen. Det konstiga med Heathen är att jag gillar låtarna när jag lyssnar på dom men när sen skivan är slut så känns det sådär.. Mysko. Bäst är i alla fall "Sunday", "Cactus","I've Been Waiting For You" och "I Would Be Your Slave". Är nog ändå den näst bästa av de 6 skivorna. 

Reality
bowie-realityYtterligare en Bowie/Visconti produktion. Reality är nog den skiva som jag gillat bäst första gången jag lyssnade på den men samtidigt den som jag har svårast att förhålla mig till numera. "Pablo Picasso" som till och med på min Bowiekompilation funkar inte helt efter många lyssningar. Nåja, en del bra låtar förutom Pablo P: "New Killer Star" och "Days" är två exempel som gör att skivan ändå känns okey. Det finns en ganska intressant story kring låten "Bring Me The Disco King" som ursprungligen skrevs till skivan Black Tie... men kvalade inte in då, och nästa gång den kom upp var inför skivan Earthling men rensades ut även där. Slutligen kom den i alla fall på "Reality" vilket signalerar den allmänna kvalitén på skivan. Skivan har även en "limited edition" bonus-cd med bland annat en nyinspelning av Rebel-Rebel som man snabbt kan glömma.

 

Nedan kommer slutligen förslaget på CD-kompilaton från de analyserade skivorna

Nr
1.
2. 
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9
10
11.
12.
13.
14.
15.
16.
Låt
Jump They Say
 Nite Flights
Pallas Athena
Hallo Spaceboy
I Have Not Been to Oxford Town
Little Wonder
Seven Years in Tibet
Thursday's Child
Something in the Air
Seven
Sunday
Cactus
Slow Burn
I've Been Waiting For You
Pablo Picasso
Days
Album
Black Tie White Noise
Black Tie White Noise
Black Tie White Noise
Outside
Outside
Earthling
Earthling
Hours...
Hours...
Hours...
Heathen
Heathen
Heathen
Heathen
Reality
Reality
Senast ändrad
Betygsätt den här artikeln
(1 Rösta)
Mer i denna kategori: « Bra Joy Division Covers
Högst upp

Mest besökt Analyser

  • 1
  • 2
  • 3
Prev Next

Bortglömda Album

29-03-2009 Hits:25212 Analyser Konztroll - avatar Konztroll

- Lucifer's Friend, Sir Lord Baltimore och Armageddon Om artikeln Den här artikelns tillkomst har en lång historia. Idén till att skriva en halvprettoartikel om tre bortglömda rockalbum (och vilka dessa album...

Read more

Neil Youngs 80-tal

19-02-2009 Hits:7900 Analyser Mikael Åstrand - avatar Mikael Åstrand

En våghalsig resa med yrkeskarriären på spelNeil Youngs 80-talNeil Youngs 80-tal tillhör sannolikt en av de minst vårdade musikkarriärerna i historien. De som hade följt honom i många år fick...

Read more

Symfonirock 1

29-01-2009 Hits:5370 Analyser Mikael Åstrand - avatar Mikael Åstrand

Symfonirock Det säkraste sättet att såga en konstnärlig gärning är att kalla det pretentiöst. Det har nästan var epitetet för symfonirocken och man kan utan omsvep konstatera att genren har utsatts...

Read more